Snygg stil

Bosse brukar ligga såhär ibland. Jag tycker att det ser extremt roligt ut. Precis som en hund ligger han.

Det enda jag gör

Det enda jag gör just nu är att sy. Det är så himla roligt och jag har knappt tid med något annat känns det som. Idag fick jag hem en massa tyg som jag har beställt så nu är helgen räddad!
Ikväll har jag sytt den här fina klänningen som jag ska prova på brorsans dotter inom kort.
Visst blev den söt?





Jag önskar dock att jag hade ett litet extrarum med dörr som jag kunde stänga in mig i och sy dagarna i ända för katterna har en tendens att vara lite mer hjälp än jag behöver. Ni fattar.
En verkstad skulle man ha, inte bara till att sy utan också till att måla, snickra och annat skoj. Jag blir så less på att behöva plocka ihop allting innan sängdags just för att katterna (Läs: Bosse) river runt i allt som är på fel plats vid fel tillfälle. Nåväl. Jag har varit nyttig på flera sätt idag; Den ursprungliga tanken var att åka och träna men jag råkade snooza ett par timmar för länge men istället satte jag igång med en komplettering till en hemtenta, det hela tog mig 6 timmar (6 timmar för mycket) för att jag va tvungen att korta ner texten. Men nu är det klart så jag kan sy med gott samvete. Nu blir det dock sova för hela slanten om jag ska orka upp och träna imorgon istället. Sov så gott mina skatter!

Det sa PANG!

Idag på löningsdagen åkte jag iväg till MAXI och djurmagasinet för att handla mat respektive kattmat och kattsand. På vägen dit kör jag i vänsterfilen på en 50-väg och stannar vid ett övergångsställe för att släppa förbi en tant. Samtidigt som tanten traskar över vägen ser jag i backspegeln att det kommer bilar i full fart i högerfilen. Allt går som i slow-motion och jag tänker att nu blir tanten påkörd, jag måste tuta och varna, men jag hinner inte. Som tur är ser tanten att bilarna i högerfilen kör alldeles för fort så hon stannar, samtidigt tvärnitar då den första bilen i högerfilen så bromsarna gnisslar. Två sekunder senare säger det PANG! Bilen bakom den första bilen hade totalt missat händelsen och hinner inte bromsa varpå en seriekrock uppstår. Bakluckor flyger och motorhuvar bryts itu. Jag blev helt chockad vilken skada som kan uppstå när man kör i 50 kilometer/h. Hur gick det med tanten då? Jo hon klarade sig, hon hade precis hunnit över vägen innan bil nummer två körde in i bakändan på den första bilen. Hon såg också chockad ut. Summan av kardemumman blev att jag körde vidare och tänkte att allt var mitt fel; hade inte jag stannat för tanten så hade hon aldrig börjat gå över vägen och då hade bilen i högerfilen aldrig tvingats tvärnita och bil nummer två hade aldrig kört in i bilen framför. Typiskt mig att tänka att allt är mitt fel. Borde kanske egentligen tänka att jag är duktig som faktiskt var uppmärksam nog att stanna vid övergångsstället. Det borde föraren i den första bilen i högerfältet också ha varit. Om inte annat borde denne ha undrat varför jag stod helt still och därmed haft beredskap på bromsen. Och bil nummer två borde definitivt ha hållt avståndet. Ettusenett, ettustentvå, ettusentre.

Dagens visa ord: Kom ihåg att vara uppmärksam vid övergångsställen och glöm för guds skull inte att hålla avståndet när du kör bil. En olycka händer så lätt.

Godmorgon Matte

En första smygtitt

Så här är det: Inom kort ska jag börja sy och sälja lite småbarnskläder, babyfiltar, väskor och annat eget designat smått, kanske även blir lite kattbäddar och katthalsband. Jag har gjort några provbabybyxor idag som jag ska prova på brorsans dotter och min kompis Tomas son för att kontrollera storlekarna. Har även gjort en dreggelhaklapp som jag måste se om den räcker runt en bebis hals. Man skulle ha ett eget barn att mäta på, det vore nåt det! Hur som helst, namnet på detta nya projekt är, hör och häpna: ESTHER OCH BOSSE. Med stora bokstäver. Det är viktigt. Ännu än gång ber jag om ursäkt för mobilbilden, jag har köpt ny dator och tappat bort drivrutinen till kameran. Jag menar det skär i hjärtat att lägga ut så hemska bilder. Jag hoppas ändå att det går att se vad bilden innehåller, och att ni tycker om det ni ser! Puss och godnatt!

En till bild

Bara en bild till!

Invigning

Mysigt med nytt sovställe tycker Bo. (Ursäkta den dåliga kvalitén på korten. Mobilkameran låg närmast till hands.)

Katt-trappa

Ikväll har pappa hjälpt mig att sätta upp en trappa till katterna. Visst blev det ganska så fint? Jag har under lång tid försökt leta efter en snygg klösmöbel till katterna men har nu gett upp (det finns ju snygga grejer, men inte inom min budget), så det fick bli en kompromiss. Nu har katterna fått höjden och klösmöjligheter har de på andra ställen i lägenheten. Där trappan slutar till vänster ska det sedan fortsätta en lång planka som katterna kan sova på, men det får bli ett senare projekt.

Min kompis Filiz

Idag bjöd pappa på pizza. Man kunde beställa en Filiz. Och åt jag kött hade jag gjort det! För er som inte vet det så har jag en vän som heter just Filiz och därför fann jag det hela mycket underhållande.

Att göra skillnad och dela upplevelser

Jag sitter och funderar över vad livet egentligen handlar om. Ibland är jag stensäker på att det handlar om den stora kärleken, att bilda familj och umgås med dem och bara må bra tillsammans, andra dagar kan jag vara dösäker på att livet handlar om att förverkliga sina drömmar och då behöver man ju varken man eller barn. I mitt fall handlar dessa drömmar om att resa, se världen och bo på andra platser, men framförallt att få sjunga, att sjunga är det bästa jag vet och många gånger känner jag att jag kastar bort min talang genom att sitta hemma i soffan och dega. Det kanske låter märkligt och storhetsvansinnigt men jag har alltid haft känslan av att jag egentligen är något mer än vad jag "är". Om det innebär att jag är menad att få bli mamma eller om det innebär att jag måste resa jorden runt och förverkliga mina musikaliska drömmar - ja det vet jag inte. Kanske behöver jag inte välja den ena vägen eller den andra? Men hur då? Jag vill helst ha barn redan igår och musikkarriären måste jag i sådana fall skynda på för efter 25 så är man redan färdig sägs det. Det hela kan undermedvetet också handla om prestige och status. Vad ser bra ut i andras ögon? Har jag ett behov av att resa och sjunga för att andra ska se mig som "lyckad"? Om det inte handlade om prestige så skulle jag alltså kunna resa och sjunga i min ensamhet utan att någon annan visste om någonting, men då känns det helt plötsligt...ja...trist. Någonstans tror jag ju att livet handlar om att dela upplevelser med någon nära, någon speciell, men att det på vägen har gått snäppet längre och snett i det avseendet att det numera handlar om vem i bekantskapskretsen som har sett, gjort eller köpt mest innan man dör. Tänk efter. Vill jag göra det här för mig, eller vill jag att andra ska se att jag har gjort det här? Missunsamheten växer, istället för att känna glädje till andras erfarenheter i livet. Jag kan vara riktigt jävla missunsam. Jag tycker ofta att det är orättvist att bra saker händer andra. Eller missunsam kanske är fel ord. Det är inte så att jag önskar att mina medmänniskor INTE fick uppleva bra saker, jag önskar bara att det kunde hända mig OCKSÅ. I själva verket handlar det ju om att samma sak skulle kunna hända mig om jag bara kämpade lite till. Men andra tycks ju inte behöva kämpa och jag är trött, så väldigt väldigt trött på det. Känns som om att det enda jag har gjort i mitt 23-åriga liv är att kämpa. "Du är en sorgsen, känslig och tänkande själ", var det någon som sa till mig en gång, "och du måste försöka acceptera och leva med det." Jaha. Och hur gör man det? Jag har alltid trott att jag skulle göra skillnad på något vis. Stort och pampigt så att jag blir ihågkommen i historieböckerna. Men va fan spelar det för roll om jag är ihågkommen om hundra år om jag inte var lycklig när jag levde? Jag vet att jag har världens bästa vänner och världens bästa föräldrar och att jag betyder något för dem. Men det räcker inte. De tar aldrig bort känslan av att vara ensam, så väldigt väldigt ensam. Ensam på morgonen, ensam på kvällen. Ensam på helgen och ensam i livet. Och för mig är det nog det livet handlar om, att inte vara ensam. Att ha någon som ser ens liv. Att vara den oersättliga skillnaden för någon annan. Vilken väg jag än väljer i livet, resandet eller musiken, ja det kommer inte att betyda ett skit sålänge jag är ensam, jag kommer aldrig att bli nöjd. För livet handlar om att dela. Dela upplevelser och dela liv. Och det kan jag inte fixa själv.

Bosse har fått syskon!

Bosse har fått nya syskon! 7 stycken!! Idag fick jag ett mail från Bosses gamla familj att de har fått en ny kull. Bosses mamma började löpa under tiden Bosse och hans kullsyskon fortfarande var små och pappa-katt, som precis skulle kastreras, var snabbt där igen! Nu har de fått ännu fler små silverbebisar och jo, visst kliar det i mina kattköparfingrar men nu får jag hålla mig...ett tag till iallafall.


Bosses mamma Gåva och hennes 7 nya ungar.


En hårbollshög.

Förlåt

Förlåt men jag tycker verkligen att Sarah Jessica Parker är jätteful.

Heroes

Säsongsstarten av Heroes var över förväntan. Förra säsongen var ju åt det kassa hållet men om denna säsong fortsätter i samma anda som veckans avsnitt ja då kommer det bli riktigt riktigt bra.

Finns det hjärterum...

Ledsen att bilden är så mörk. Mobilkamera, ni vet. Men jag ville ändå dela med mig av denna underbara syn. Inget utrymme är för litet för en katt.