fredag 13 februari 2009

Att göra skillnad och dela upplevelser


Jag sitter och funderar över vad livet egentligen handlar om. Ibland är jag stensäker på att det handlar om den stora kärleken, att bilda familj och umgås med dem och bara må bra tillsammans, andra dagar kan jag vara dösäker på att livet handlar om att förverkliga sina drömmar och då behöver man ju varken man eller barn. I mitt fall handlar dessa drömmar om att resa, se världen och bo på andra platser, men framförallt att få sjunga, att sjunga är det bästa jag vet och många gånger känner jag att jag kastar bort min talang genom att sitta hemma i soffan och dega. Det kanske låter märkligt och storhetsvansinnigt men jag har alltid haft känslan av att jag egentligen är något mer än vad jag "är". Om det innebär att jag är menad att få bli mamma eller om det innebär att jag måste resa jorden runt och förverkliga mina musikaliska drömmar - ja det vet jag inte. Kanske behöver jag inte välja den ena vägen eller den andra? Men hur då? Jag vill helst ha barn redan igår och musikkarriären måste jag i sådana fall skynda på för efter 25 så är man redan färdig sägs det. Det hela kan undermedvetet också handla om prestige och status. Vad ser bra ut i andras ögon? Har jag ett behov av att resa och sjunga för att andra ska se mig som "lyckad"? Om det inte handlade om prestige så skulle jag alltså kunna resa och sjunga i min ensamhet utan att någon annan visste om någonting, men då känns det helt plötsligt...ja...trist. Någonstans tror jag ju att livet handlar om att dela upplevelser med någon nära, någon speciell, men att det på vägen har gått snäppet längre och snett i det avseendet att det numera handlar om vem i bekantskapskretsen som har sett, gjort eller köpt mest innan man dör. Tänk efter. Vill jag göra det här för mig, eller vill jag att andra ska se att jag har gjort det här? Missunsamheten växer, istället för att känna glädje till andras erfarenheter i livet. Jag kan vara riktigt jävla missunsam. Jag tycker ofta att det är orättvist att bra saker händer andra. Eller missunsam kanske är fel ord. Det är inte så att jag önskar att mina medmänniskor INTE fick uppleva bra saker, jag önskar bara att det kunde hända mig OCKSÅ. I själva verket handlar det ju om att samma sak skulle kunna hända mig om jag bara kämpade lite till. Men andra tycks ju inte behöva kämpa och jag är trött, så väldigt väldigt trött på det. Känns som om att det enda jag har gjort i mitt 23-åriga liv är att kämpa. "Du är en sorgsen, känslig och tänkande själ", var det någon som sa till mig en gång, "och du måste försöka acceptera och leva med det." Jaha. Och hur gör man det? Jag har alltid trott att jag skulle göra skillnad på något vis. Stort och pampigt så att jag blir ihågkommen i historieböckerna. Men va fan spelar det för roll om jag är ihågkommen om hundra år om jag inte var lycklig när jag levde? Jag vet att jag har världens bästa vänner och världens bästa föräldrar och att jag betyder något för dem. Men det räcker inte. De tar aldrig bort känslan av att vara ensam, så väldigt väldigt ensam. Ensam på morgonen, ensam på kvällen. Ensam på helgen och ensam i livet. Och för mig är det nog det livet handlar om, att inte vara ensam. Att ha någon som ser ens liv. Att vara den oersättliga skillnaden för någon annan. Vilken väg jag än väljer i livet, resandet eller musiken, ja det kommer inte att betyda ett skit sålänge jag är ensam, jag kommer aldrig att bli nöjd. För livet handlar om att dela. Dela upplevelser och dela liv. Och det kan jag inte fixa själv.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad jag känner igen mig i dina tankar. Har också alltid trott att jag skulle göra något stort (kanska författare) och att det skulle vara lätt att göra det. Men det är ursvårt och kräver mycket jobb. Nu sisådär 10 år senare har jag förlikat mig med tanken på att det är ok att göra saker som gör en själv nöjd, inte bara tänka på alla prylar man kan köpa och visa för andra. Ärligt talat det är ganska meningslöst, ja och då älskar jag prylar! Ensamhetskänslan kan även uppkomma när man är fler och delar. Just nu har jag stora funderingar kring bebisen, vad skall det bli av den? Kommer jag tycka det är fantastiskt? Kommer jag hata att vara hemma och inte kunna göra saker, vad det nu är? Kommer vårt förhållande tåla spänningar? Tänk om jag inte älskar lillan över allt annat i världen? Det gör jag med mina katter så det borde lösa sig ;)

Tack för att du delar med dig av dina funderingar! Gör det som du mår bra av och skit i andra. Det är även hur andra kommer ihåg dig som räknas, var hon en trevlig och härlig vän eller en sån där jobbig människa som man stör sig på? Vad tror du dina vänner skulle säga?

Livet och ev karriär slutar inte efter 25, det finns konstnärer, sångare, författare som startade senare än så! Tänk på Madonna! Tycker att din spalt borde kunna bil en fantastisk krönika i vilken tidning som helst, varför inte skicka den och se. Det kanske är du som skall satsa på författarkariär!? ;) Agnes

HANNA sa...

Tack Agnes för de fina uppmuntrande orden. =) Jag gissar att någonstans kommer man på vad som egentligen är viktigt här i livet. Jag tror att livet som mamma kommer att bli fantastiskt för dig. Säkert jobbigt bitvis, men inget du kommer vilja byta bort när du väl är där, det är jag stensäker på. =) Ni kommer fixa det galant tillsammans!

Anonym sa...

De flesta tänker så som du Hanna.. vad vill jag göra med mitt liv osv, nån gång i livet eller fler.

In the end så handlar allt om DIG.
Det är ditt liv och du väljer vad du vill göra med det. Spelar ingen roll vad du än vill göra, vad det än nu baserar på att göra så heller. Och man behöver inte välja antingen de ena eller andra. Du gör det du vill göra för att du ska bli lycklig just nu!
Om man skjuter upp allting så kommer dagarna att rinna iväg...

Och jag förstår att man ofta känner sig ensam när man är singel.
Det gör jag med ibland.
Men jag brukar påminna mig själv att så länge jag har mig själv är jag aldrig ensam..
Det låter lite vemodigt, men funderar man en stund på det så är det faktiskt sant.
Man kommer till ro med sig själv...

Jag hoppas du förstod nått av mina ord..

*krama om*

Anonym sa...

Jag tycker att du är helt grym och jag tänker på dig ofta även om vi knappt träffas och nästan inte ens räknas som vänner på riktigt. Bekanta är nog det rätta ordet. Det du!

HANNA sa...

Anonym - Det var fint sagt av dig. Tack snälla. Jag blir jätteglad. Vem är du? Så jag vet vem jag ska tacka?